Dag 6
Det känns som att jag, och kanske människor i allmänhet har lätt för att bygga beroenden av saker och ting. Vissa beroenden räknas antaglien som bra och vissa som mindre bra, men vem bestämmer det? Abslout att beroenden som skadar mig själv och som skadar andra kan vara mindre bra. Men, men, mitt i mitt liv så försvinner saker som jag absolut blivit beroende av. Nu då? Nu måste jag alltså hitta substitut till dessa saker.
Jag funderar över vad som är bäst att göra... När mamma dog försvann ett otroligt stort beroende, en del av mitt liv försvann. Vad gjorde jag då? Jo, jag bergravde mig i plugg vilket gjorde att jag trängde bort alla känslor och tog därför inte tag i det jag borde ha gjort, sörja min mamma. I detta fall vill jag nog inte säga att pluggandet blev ersättningen för min mamma (min mamma kan inte ersättas).. men jag borde antagligen ha gjort något mer konstruktiv. Det är svårt, denna tanke är ännu inte helt utarbetat.
Det jag kanske vill komma fram till är att jag måste klara av att gå igenom vissa saker och för att klara det måste jag hitta något att luta mig mot, men ändå inte tränga bort känslorna som kommer. Plugg för all del, men då måste jag kunna sitta ner och låta livet hinna i kapp och ta tag i det som tynger mig eller mina nära och kära. Jag vet iaf en som alltid är med när det är tungt! Kanske borde komma på nått trevlig projekt...
Just nu är jag lite hungrig, funderar om jag ska gå och rosta mig ett par mackor i stekpannan som jag köpte på kupan för 15 kronor.. :) Eller ska jag kanske bara gå och sova? Eller sitta upp och mysa? Tänka och begrunda? Försöker se möjligheter...
Sov gott och må!
Ännu dag 5
När det kom till uppgifter där vi skulle lyssna på t ex ett klassiskt stycke musik, tänka oss bort och associera till musiken och skriva ner det vi kom att tänka på, fick jag alltid en klump i magen och började nästan kallsvettas. När musiken satte igång kunde jag höra hur alla skrev för glatta hjärtan, blyertspennans läte mot allas papper. Jag kunde bara tänka på hur alla säkerligen skulle skriva "rätt" saker. Jag trodde att det förväntades av mig att skriva rätt och inte det jag själv upplevde, att det fanns ett rätt och ett fel. Jag ville aldrig ha "fel"... Jag fick en blockering och kunde ofta inte skriva eller tänka något alls. Jag hoppas sedan innerligt att jag inte behövde berätta först av alla vad jag hade skrivit. Jag ville helst vara i slutet, för då hade jag hunnit höra de flestas tankar och då kunde jag koka ihop nått som jag trodde förväntades.. Helt knäppt, men sant.
Den stora frågan är varför jag tror att det förväntas så mycket av mig och att om jag inte når upp till alla dessa förväntningar blir/är jag en dålig människa?! Är det därför jag känner att allt jag bestämmer och tycker själv nu betyder så otroligt mycket för min fortsatta levnad?
Sluta leva endast utifrån vad du TROR att andra förväntar sig av dig...
fortsättning....
Det har gått fyra timmar på denna dag och jag har redan hunnit vara glad, arg, ledsen, besviken, tom, lättad, känna frid. Konstigt!
Dag 5
Det ska bli spännande att se vad livet har att ge idag, vilka känslor jag kommer behöva bemöta och vilka vardagliga beslut jag måste förhålla mig till...
Dagen! Nu kommer jag...
Dag 4
Jag har precis ätit en god frukost eller kanske någon slags brunch. Nu ska jag ta tag i livet en gång till och kanske lyckas åstakomma något vettigt.. :)
Livet är brutalt, roligt, komiskt, jobbigt, mysigt, trevligt, tråkigt, hemskt, hoppfullt, levande, tomt... Ja allt får vi nog möta just för att vi lever!
Lev och må
En dag i mitt liv...
När min syster en varm augustidag ringer mig och skriker i telefonen; MAMMA HAR DÖTT, trodde jag för en sekund att livet var över. Men jag fångade mig samman, sprang och hämtade Esther på dagis och det enda jag hade i huvudet och det enda jag kunde säga för mig själv var,
det här är inte sant, det här är inte sant, det här är inte verkligt, det här är en dröm, VAKNA!
Jag har ännu inte vaknat ur denna hemska dröm. Vi packade lite grejer och tog bilen, for och hämtade syrran och började köra den långa vägen till Pajala. Jag tror aldrig att tiden har stått så still och ändå kommer jag inte ihåg så mycket av vägen dit. Det är ett under att jag inte körde i diket. Många ringde mig och frågade om det var sant det de hade hört… Jag kunde bara säga JA! fastän jag inte trodde på det själv. Hur kan en person som verkat så frisk inte finnas längre? Hur kan en människa bara dö och aldrig mer komma tillbaka???
Vi kom fram till Pajala, vi åkte till vårdcentralen och gick till visningsrummet där mamma låg på en brits. Jag lämnade Esther utanför. Vi gick in och min syster bara skriker rätt ut. På mig faller tårar och ännu känns det overkligt. Kan inte mamma bara sätta sig upp och börja leva igen? Det såg ut som att hon sov, fast ändå inte. Det var bara ett skal kvar. Min mamma, min älskade mamma… Händerna var ihopknutna och låg så fint på hennes mage, hon hade ett litet leende på läpparna och såg tillfreds ut. Det rann lite kroppsvätskor från näsa och öron. Lite äckligt, min mamma. Hon var kall, kusligt kall, men hon var fin.
Vi fick vara där en stund, sen ville läkaren prata med oss… Han funderade om vi vill obducera henne, vi sa nej. Han berättade att han trodde att det kunde vara hjärtat men ändå inte. För det var nått som gjorde att han ändå inte trodde det var hjärtat. Man brukar kunna på igång hjärtat men mamma hade varit helt och hållet död, inte ett livstecken hade de fått. Läkaren förklarade hur en obduktion gick till och vi tyckte att vi nog ändå kunde göra det. Vi gick tillbaka till mamma och jag ville inte gå därifrån. När jag lämnar henne kommer hon aldrig, ALDRIG mer tillbaka. Jag kommer aldrig någonsin få se henne igen. Frustrationen över att aldrig mer få se henne, aldrig mer få prata med henne, aldrig kunna berätta hur jag känner, var så jobbigt…
Jag stannade i Pajala i nästan två veckor tror jag, tiden flyter ihop så jag kan inte skilja på dagar när jag tänker tillbaka. Vi åkte till Luleå och jag började plugga… Hela den hösten begravde jag min sorg i allt plugg. Jag fick fina vänner men jag pratade aldrig med dem om allt som hänt. Mina känslor fick ingen plats. Det var skönt att inte känna, inte gråta, inte vara ledsen. Elmira föddes och livet var rätt bra… ?
Mycket har hänt. Jag är på ett ställe i livet som jag aldrig trodde att jag skulle komma till. Jag är lättad, jag är skärrad, jag är ledsen, jag är arg, jag vill inte finnas, jag vill leva. Allt i en enda röra.
Tänk om mamma hade kunnat vara här och varit en del av min liv. Jag vill att hon ska vara här och ta hand om mig. Jag lever i någon dimma just nu, jag känner att dimman håller på att lätta och jag kan lite smått börja ta itu med mina känslor och bekymmer… Jag vet inte riktigt var jag ska fortsätta och hur jag ska förhålla mig till mitt liv...
Dag 3
Sitter än en gång framför datorn och ska försöka ta tag i lite skolarbete... Skriva rapport! Har försökt sätta ett mål idag vilket jag hoppas kan göra det lättare att verkligen genomföra det jag måste. Borde kanske ha en morot... Rapporten handlar om hälsa och lidanade i livets slut. Intressant, men det får mig att tänka så mycket. Hjärnan går varm och jag blir trött.
Den finns många processer pågående i varje människas liv. Jag känner att jag börjar komma en bit på väg i att nysta upp allt som råkat bli en enda härva. Känns skönt!
Idag ska jag få träffa en underbart fin vän till mig, som kommer med sin son och vi ska på leos lekland! Världens bästa ställe för världens bästa barn =)
När jag vaknade på morgonen såg jag att det hade kommit lite snö på marken, jag hoppas på en trevlig snöig vinter. Älskar snö! Men än så länge vill den bara smälta bort...
Dag 2
Efter skolan drog jag en secondhandrunda och jag fick faktiskt köpt en mycket trevlig stekpanna på kupan för 15 kronor. Lite svinto och ominoljning gjorde susen. Den blev som ny! Mycket stolt :) Nu sitter jag och väntar på att DH ska börja för att sedan efter det få gå och lägga mig i min säng och få sova stilla i några timmar...
