En dag i mitt liv...
När min syster en varm augustidag ringer mig och skriker i telefonen; MAMMA HAR DÖTT, trodde jag för en sekund att livet var över. Men jag fångade mig samman, sprang och hämtade Esther på dagis och det enda jag hade i huvudet och det enda jag kunde säga för mig själv var,
det här är inte sant, det här är inte sant, det här är inte verkligt, det här är en dröm, VAKNA!
Jag har ännu inte vaknat ur denna hemska dröm. Vi packade lite grejer och tog bilen, for och hämtade syrran och började köra den långa vägen till Pajala. Jag tror aldrig att tiden har stått så still och ändå kommer jag inte ihåg så mycket av vägen dit. Det är ett under att jag inte körde i diket. Många ringde mig och frågade om det var sant det de hade hört… Jag kunde bara säga JA! fastän jag inte trodde på det själv. Hur kan en person som verkat så frisk inte finnas längre? Hur kan en människa bara dö och aldrig mer komma tillbaka???
Vi kom fram till Pajala, vi åkte till vårdcentralen och gick till visningsrummet där mamma låg på en brits. Jag lämnade Esther utanför. Vi gick in och min syster bara skriker rätt ut. På mig faller tårar och ännu känns det overkligt. Kan inte mamma bara sätta sig upp och börja leva igen? Det såg ut som att hon sov, fast ändå inte. Det var bara ett skal kvar. Min mamma, min älskade mamma… Händerna var ihopknutna och låg så fint på hennes mage, hon hade ett litet leende på läpparna och såg tillfreds ut. Det rann lite kroppsvätskor från näsa och öron. Lite äckligt, min mamma. Hon var kall, kusligt kall, men hon var fin.
Vi fick vara där en stund, sen ville läkaren prata med oss… Han funderade om vi vill obducera henne, vi sa nej. Han berättade att han trodde att det kunde vara hjärtat men ändå inte. För det var nått som gjorde att han ändå inte trodde det var hjärtat. Man brukar kunna på igång hjärtat men mamma hade varit helt och hållet död, inte ett livstecken hade de fått. Läkaren förklarade hur en obduktion gick till och vi tyckte att vi nog ändå kunde göra det. Vi gick tillbaka till mamma och jag ville inte gå därifrån. När jag lämnar henne kommer hon aldrig, ALDRIG mer tillbaka. Jag kommer aldrig någonsin få se henne igen. Frustrationen över att aldrig mer få se henne, aldrig mer få prata med henne, aldrig kunna berätta hur jag känner, var så jobbigt…
Jag stannade i Pajala i nästan två veckor tror jag, tiden flyter ihop så jag kan inte skilja på dagar när jag tänker tillbaka. Vi åkte till Luleå och jag började plugga… Hela den hösten begravde jag min sorg i allt plugg. Jag fick fina vänner men jag pratade aldrig med dem om allt som hänt. Mina känslor fick ingen plats. Det var skönt att inte känna, inte gråta, inte vara ledsen. Elmira föddes och livet var rätt bra… ?
Mycket har hänt. Jag är på ett ställe i livet som jag aldrig trodde att jag skulle komma till. Jag är lättad, jag är skärrad, jag är ledsen, jag är arg, jag vill inte finnas, jag vill leva. Allt i en enda röra.
Tänk om mamma hade kunnat vara här och varit en del av min liv. Jag vill att hon ska vara här och ta hand om mig. Jag lever i någon dimma just nu, jag känner att dimman håller på att lätta och jag kan lite smått börja ta itu med mina känslor och bekymmer… Jag vet inte riktigt var jag ska fortsätta och hur jag ska förhålla mig till mitt liv...
