Välkommen till

Sitter och huttrar och hoppas att jag ska ta mig i kragen och gå och lägga mig. Är inte sjuk eller nått, bara lite småfrusen. Ett minne som är många minnen som jag kom att tänka på ikväll är när jag ser mig själv, tillbaka flera år, tillbaka till de yngre årens skolbänk.
När det kom till uppgifter där vi skulle lyssna på t ex ett klassiskt stycke musik, tänka oss bort och associera till musiken och skriva ner det vi kom att tänka på, fick jag alltid en klump i magen och började nästan kallsvettas. När musiken satte igång kunde jag höra hur alla skrev för glatta hjärtan, blyertspennans läte mot allas papper. Jag kunde bara tänka på hur alla säkerligen skulle skriva "rätt" saker. Jag trodde att det förväntades av mig att skriva rätt och inte det jag själv upplevde, att det fanns ett rätt och ett fel. Jag ville aldrig ha "fel"... Jag fick en blockering och kunde ofta inte skriva eller tänka något alls. Jag hoppas sedan innerligt att jag inte behövde berätta först av alla vad jag hade skrivit. Jag ville helst vara i slutet, för då hade jag hunnit höra de flestas tankar och då kunde jag koka ihop nått som jag trodde förväntades.. Helt knäppt, men sant.

Den stora frågan är varför jag tror att det förväntas så mycket av mig och att om jag inte når upp till alla dessa förväntningar blir/är jag en dålig människa?! Är det därför jag känner att allt jag bestämmer och tycker själv nu betyder så otroligt mycket för min fortsatta levnad?

Sluta leva endast utifrån vad du TROR att andra förväntar sig av dig...